Kan inte sluta tänka
Jag har börjat vänja mig vid att inte riktigt vara hel. Tårarna kommer inte lika ofta, men det gör fortfarande lika ont. Jag minns varenda sekund från sista tiden med dig. Jag kan inte glömma, vill inte. Du finns där. Någonstans är du. Men det skrämmer mig att inte veta exakt vart. Jag vill kunna se dig, prata och skratta med dig så som jag alltid brukar göra. 9 månader och 8 dagar. Aldrig förr har jag varit utan dig så länge farfar. Jag vill tro att du är på semester, att du kommer tillbaka. Annars är det för tungt att ta. Ingenting är som det var förut. Det var nästan som att det slog runt för farmor när du gick bort... hon är inte som förr, du finns inte kvar. Jag är vilsen. Du har alltid kunnat trösta, men det kan du inte längre. Nu gör det bara ont. Även fast jag har lärt mig att leva med att någonting skaver, saknaden. Så kan jag inte förstå, jag förstår inte att du är borta. Det är en självklarhet för mig att du sitter hemma hos dig, med håret kammat åt sidan. Ditt hår, dina 10 hårstrån. Jag vill krama dig och höra dig säga "oj oj". Och "vad stora ni har blivit", trots att vi var hos dig förra veckan och inte ens växt en centimeter. När du låg på hemmet och sa "jag har ju aldrig varit mycket för att kramas, men nu har jag blivit det". Du ville ha "loda" men farfar, det heter loka. Du är så söt! Det är när jag börjar skriva som jag förstår, det är då tårarna kommer. Kom tillbaka. 22 Oktober 2009. Du fattas oss farfar.
Kommentarer
Trackback
