Vart tog han vägen?
Filip min vän.
Mm jo, det är klart att alla är värda en andra chans men tar man inte den, vad händer då? För jag är inte den som väntar föralltid, jag ger mig då istället ut för att hitta nya vägar, nya vänner. Vår vänskap var det du som slet isär. Jag älskade dig, jag gjorde verkligen det. Avgudade dig från topp till tå. Du var min bästavän och aldrig någonsin hade jag haft en så bra killkompis som du. Du tog dig verkligen tid. Men sen då? Tyckte du att du gett tillräckligt mycket tid till mig? Var det därför som du bara sket i mig när jag rasade? Var det därför det var "okej" att du bara brydde dig om din flickvän? Jag har aldrig begärt att du alltid ska ta mig i första hand, bara att du ska se mig. Vilket du totalt skitit i det senaste halvåret. Du har totalt suddat ut mig ur ditt liv, plötsligt blev jag luft för dig. Jag behöver inte undra, inte heller fråga mig själv vad som gick snett för jag vet, jag vet att det var du som fuckade upp det här. Det tror jag att du också gör. Okej om du har mått dåligt, jag kan förstå det. Men då vänder man sig fan till sina vänner, inte skiter i dom. "Alltid där, alltid här". Trodde att vi var vänner på riktigt men uppenbarligen var det bara nåt som jag fått för mig. Jag var tydligen inte så mycket som jag hoppats på, du behövde inte mig lika mycket som jag behövde dig. Istället valde du bort mig, du svek mig. Så in i helvete. Och som salt i såren sket du fullständigt i att höra av dig, blundade för dina misstag och för dina fel. Allt, våra minnen, allt vi gjort, alla telefonsamtal som kunde vara i flera timmar, allt, när jag ringt dig och bara gråtit, behövt dig, behövt min fucking jävla bästavän. Det är som att du på några dagar eldade upp allt, allt som betytt något. Kanske var jag dum som trodde att jag dög för dig, I wasn't good enough. Det är tydligt det, och det både syns och känns. Det vill jag lova. Jag behöver dig, och jag vill ha dig som vän. Det är inget jag kan neka, jag kan bara inte det. För jag vet vad du betyder för mig och jag vet hur mycket du ställt upp. Men som jag sa, tjejer är inte allt. Partners kommer och går medan vänner består. Du har inte verkat fatta det. Inte förstått vilken oerhörd betydelse du hade i mitt liv. Hur många gånger du fick mig att tro på mig själv. Just nu är du inte ens värd mina tårar för du beter dig som ett as. Du gör det. Okej att du är ledsen, okej att du sagt förlåt men hur du beter dig är fortfarande långt, jävligt långt ifrån att ens vara okej. Vart i helvete är Filip jag kände? Min filip? Min bästa-jävla-vän? Vart tog han vägen, han som alltid tog sig tid? Som alltid fanns där? När motgångarna kändes högre än mount everest men blev med hans hjälp som dalar, lätta att springa igenom? Jag förstår inte vart min vän tog vägen. Men han försvann, långt. Jag hoppas att han kommer tillbaka men det känns väldigt, väldigt osäkert just nu. För du verkar ha tappat bort dig själv. Det värsta som kunde hända honom! Och det värsta som kunde hända vår vänskap. Men jag står för det här, står för att jag inte känner mig hel utan dig. Något du verkar blunda för. Jag saknar dig. Jag saknar att vara din vän. Jag känner dig inte längre, och det trycker ner mig. Jag vill att du ska vara samma gamla jävla Filip, som du var för 2 år sen.
Kommentarer
Trackback
