När min farfar dog insåg jag något. Man kan tro att man har känt sorg förut, till exempel när kärleken lämnar en eller när en vän sviker. Men sorg är något man nästan inte kan sätta ord på. Antingen är orden alldeles för många, och strömmar runt i huvudet innan man hinner snappa upp dom, eller så finns det inga ord. Bara en himla massa tårar. Jag har aldrig varit så ledsen som när min farfar gick bort, aldrig förr har jag gråtit så mycket. Känt mig så tom. Jag kommer aldrig att glömma. Jag saknar dig fortfarande, tror fortfarande på att jag kan hälsa på dig nere på hemmet. Jag har inte glömt den kalla hand jag höll i, tårarna som bara strömmade ner för mina kinder, väggen där alla minnen spelades upp. Jag kan inte glömma hur paniken grep tag i allt som inuti mig finns. Inte heller hur overkligt allt kändes, hur fel och orättvist allting blev. Mamma sov hos dig på hemmet, hon låg i en extrasäng bredvid dig. Det var tredje natten i rad som hon gjorde det. Innan jag somnade på kvällen skickade jag ett sms till mamma där det stod "säg till farfar att jag älskar honom precis lika mycket, vart han än befinner sig". Du vaknade inte nästa morgon. Du försvann. Jag hörde ytterdörren öppnas på morgonen, klockan var nog inte mer än 7-8. Jag vaknade. Gick upp för trappen, såg mamma. Visste att det inte var sådär hon brukar se ut. Hon såg på mig och sa "farfar har somnat nu". Jag satte mig ner i trappen, det var som att en storm drog förbi, och tog med sig mina krafter. Med huvudet nedböjt började jag sakta förstå. Aldrig mer "får jag lov?". Aldrig mer skulle jag få höra din röst. Om man kunde sätta ord på sin saknad. När jag försöker göra det får jag tre o. Obotlig, omöjlig och ond. Om exakt 3 veckor är det ett år. Ett helt jävla år. Jag har inte förstått än. Jag tror aldrig att jag riktigt kommer att inse, inse att du inte kommer tillbaka. Att jag aldrig, aldrig någonsin igen kommer att få se dig le. Du har firat din sista julafton tillsammans med oss. Det är svårt att förklara när ord inte räcker till. Sorg är svår att sätta ord på. När någon som alltid funnits där, som ska finnas där. När någon man älskar plötsligt lämnar jorden. Lämnar en. Försvinner. Då är det sorg man känner. Inte annars. Man kan vara ledsen, men aldrig kan man bli så tom, så förvirrad och känna sig så ensam. Trots att man har många omkring sig som bryr sig och som finns där så känner man inte marken under fötterna. När min farfar gick bort lyssnade jag mycket på låtar, försökte få någon annan att beskriva hur jag kände. Många av dom låtarna handlade om heroes, om hjältar. Jag försökte förstå, ville lista ut vad en hjälte egentligen var. Jag kom fram till att en hjälte inte behöver vara en som räddar världen från onda ting, utan att en hjälte är någon man ser upp till, någon som kan läka sår bara genom att lägga en hand på ens axel.  Farfar, du är min hjälte. Och du fattas mig.

Att i ord beskriva är svårt,
hur livet kan vara så hårt.
När man gråter av panik,
och byter sömn mot skrik.
Man tror sig vara stark,
med två ben på vår mark.
Men när allt blir till dimma,
och livets fönster är imma.

Du var alltid så rar,
känslan finns kvar.
Hur det högg i mitt bröst,
hjälp var borta det fanns ingen tröst.
Beskedet att du somnat in,
jag saknar dig så farfar min.