Varför är det först när någon lägger handen på ens axel och frågar hur man mår som det egentligen bryter ut. Varför är man bättre ju längre man håller ut. Varför är det så jobbigt att vara ledsen. Varför känns vissa ord som knivhugg medan man bara kan skaka av sig andra. Varför envisas jag hela tiden med att jag inte får vara ledsen. Det kommer alltid att finnas frågor man inte har svar på. Antingen skiter man i dom, eller så tar man tag i dom. Jag vill inte vara otrevlig och kaxig, sur och tråkig. Jag vet inte vad som händer med mig.



I dimman.